Andrea

 Såhär i vintertider känner iallafall jag mig liiiiite blek och halv (ehm, hel) dassig. Och när man känner sig sådär dassig så känner man nästan att det inte finns något hopp. Jag skulle nog inte ens se skillnad om jag spillde lite mjölk på handen. MEN tydligen finns det hopp. Såg av en slump denna bild när jag kikade på jobbets partybilder från i våras för ett år sedan. Jag, Andrea utan pigment, hade en ton av beigehet. Som sagt, det finns hopp...=)

Och på tal om hopp och andar härliga saker hände det en härlig sak igår. Eller hände och hände, efter jäkligt mycket blod, svett och tårar skickades min bok till projektarbetet iväg till tryck igårkväll. Jag blev så glad!!! Så jag firade med att lägga mig i soffan. Och inte lyfta på mig.

Idag har jag börjat morgonen med en promenad längs med vättern och uppm till a6 och Gud vet vart vägarna leder när man går med Suss. Knappt en och en halv tiimma promenerades det, så nu sitter jag här med rosiga kinder och inväntar Fröken Hjelmåker för lunch.

Lovely!

(Ps, lite dåligt är det för Johanna åker till Barcelona. Ds)