Andrea

Paaaaaain.
Pain in every part of my sad little excuse of so called fit body.

Igår var det måndag. Gött kött, tänkte jag, jag kan gå på ett aerobicspass som jag aldrig kan gå på andra måndagar. Det ät ju faktikst lov, så lite ass måste man ju få shaka.
Dock var John bortrest så det var något så vedervärdigt som "step 2" istället. Vill jag trampa upp och ner går jag i trappor, så eh nej tack.

Samtidigt var det ett medel puls pass. Har inte vart medel pass sedan tiden jag och hille tävlade om vem som kunde göra flest armhävningar på mias mördar-styrke-medelpass på 75 minuter. (eller hon gjorde armhävningarna och jag tävlade...). Men det var ju en annan sak. Puls pass är ju för de som är för dåliga för aerobics och som är för svaga för styrkepass. Eller? Äh, jag fick svälja min stolthet och traska in.

Jag höll ut till efter den, enligt mig, mesiga styrkan. dvs en kvart. Sedan åkte katiga karatekid hem och kompletterade med benböj och tåböj i trappen. Precis som jag och fröken Ambré bestömt. Inga slappa behinds till bal och beach 08 här inte. Inte en chans.

OOOOOOch idag kan jag inte röra mig.  Efter yogan är jag en bränd Pretsel som vill att alla i "so you think can dance" kan typ, gå och dö.

Pantertanter på puls- I honor you.